Nyhet

Internationalisering på hemmaplan / Internationalisation at home

For English, see below.

Idag ses mobilitet främst som en fysisk företeelse – men bara en bråkdel av all personal och alla studenter har möjlighet till fysisk mobilitet. Frågan handlar inte om varken eller – utan om hur fler ska få möjlighet att arbeta i multikulturella miljöer utan att resa fysiskt. Det är just detta som Alastair Creelman, e-lärandespecialist vid Linnéuniversitetet, arbetar för att främja genom projektet Global Classroom.  

– Virtuell mobilitet är inkluderande: vi kan göra kurser mer internationella och samarbeta mer med partneruniversitet genom gemensamma projekt, kurser och program, säger Alastair. 

Mycket av det digitala samarbetet förr var textbaserat. Dagens digitala verktyg gör att virtuell mobilitet närmar sig det fysiska mötet. 

– Jag kan se någon från Australien kristallklart; det är som att sitta bredvid förutom att jag inte ser hur lång personen är eller vad hen har för byxor – men det intresserar mig inte, säger AC.

Alla gynnas av virtuell mobilitet 

Global Classroom-projektet vill höja medvetenheten om virtuell mobilitet – för studenter, lärare och T/A-personal. Visionen är att alla kurser och program ska ge studenterna möjlighet att jobba i internationella team. Undersökningar hos företag visar att de efterfrågar en förmåga att arbeta i team i en virtuell värld. Men studenternas vana av denna arbetsform är bristfällig.  

– Vi vet flera som redan arbetar så här på universitetet. Det finns lysande exempel med lärare som förstår kraften. Vi försöker hitta exempel och visa att det går och att det inte kostar, säger Alastair.  

Som med mycket annat vilar det på tydlig ledning, menar Alastair. Det behöver skapas strategier och virtuell mobilitet behöver integreras i universitetets processer. Likt många andra områden är det eldsjälar som lägger mycket tid på det. 

– Arbetet måste följas upp och det måste skapas incitament. Vi försöker påverka genom att skapa metoder och verktyg. Viljan och intresset finns – men inte tiden, säger Alastair.  

Virtuell mobilitet eftersatt på svenska lärosäten

Det saknas en systematik i arbetet med virtuell mobilitet på samtliga svenska universitet och högskolor, menar Alastair. Han har presenterat projektet på dels UHR:s konferens om internationalisering, dels på den norska motsvarigheten. Vid bägge tillfällena möttes han av en stor nyfikenhet men väldigt få initiativ.  

– Problemet är att fysisk mobilitet kan uppvisa en tydligare incitamentsstruktur än virtuell mobilitet. Dock har Vytautas Magnus University i Litauen arbetat med flera europeiska universitet och tillsammans skapat ett femtontal nätbaserade masterkurser. Studenter från Litauen kan, på hemmaplan, läsa kurser från universitet i Portugal, Spanien eller Italien – och få poäng från sitt eget universitet! Det är lite av en dröm att få till något liknande här. Vytautas* är ett av våra partneruniversitet och de är intresserade av att samarbeta – men vi är inte redo än, säger Alastair.  

Ambitionen är att projektet, som löper ut efter 2017, ska bli en ordinarie del av verksamheten. För lärare finns till exempel möjligheter att gå nätbaserade internutbildningar tillsammans med andra universitet. 

– Om något av detta låter intressant – ta kontakt! Vi vill prata med lärare och T/A-personal. Vi ger gärna råd och stöd för att komma igång med virtuell mobilitet, säger Alastair.

Kontakt: Alastair Creelman

*Studiereserapport från projektbesöket i mars 2017

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Today, mobility is primarily seen as something physical – but only a fraction of all members of staff and students have the opportunity to enjoy physical mobility. It is not a question of either or – but instead a question of how more members of staff and students can get the opportunity to work in multicultural environments without having to travel physically. This is what Alastair Creelman, specialist in e-learning at Linnaeus University, works to promote through the project Global Classroom.

“Virtual mobility is inclusive; we can develop courses that have more international elements and also collaborate more with partner universities through different common projects, courses and programmes”, says Creelman.

Before, much of the digital collaboration was strictly text-based. The digital tools we have today, however, make it possible for virtual mobility to come close the physical meeting.

“I can see someone crystal-clear even if that person is in Australia; it’s like sitting next to that person except that I can’t see how tall that person is or what pants he or she is wearing – but that’s not something I’m interested in any way”, continues Creelman.

Everyone benefits from virtual mobility

The Global Classroom project aims to raise awareness about virtual mobility – for students, teachers and T/A staff. The vision is that all courses and programmes should offer students the opportunity to work on international teams. Surveys at companies have shown that they request an ability to work on teams in a virtual world. However, students have insufficient experience of working like this.

“We know that many people work in this way at the university already. There are brilliant examples with teachers who have understood the value. We are now working to present examples to show that it’s possible and that it doesn’t have to cost anything”, says Creelman.

As with so much else, good management is required. We must establish strategies and virtual mobility needs to be integrated into the university’s processes. Like in many other fields, true enthusiasts put a lot of time and energy into the matter.

“There must be follow-ups of the work, and there must be incentives. We are trying to make an impact by establishing methods and tools. There’s will and interest – but not enough time”, says Creelman.

Virtual mobility has been neglected at Swedish higher education institutions

There is a lack of systematics in the work with virtual reality at all Swedish higher education institutions, according to Creelman. He has presented the project at the Swedish Higher Education Authority’s conference on internationalisation and at the Norwegian equivalent, and on both occasions he was met by great curiosity but very few initiatives.

“The problem is that physical mobility can demonstrate a more evident incentives structure than virtual mobility. However, Vytautas Magnus University in Lithuania has worked with several European universities and together they have developed some 15 web-based master courses. Students from Lithuania can, from their home university, study courses at universities in Portugal, Spain or Italy and get the credits for these courses from their own university! It would be somewhat of a dream to get something similar into place here. Vytautas* is one of our partner universities and they are interested in collaborating with us – but we are not there yet”, continues Creelman.

The ambition is that the project, which runs until the end of 2017, should become a permanent part of the university’s activities. For instance, teachers have the opportunity to participate in web-based in-service training together with people from other universities.

“If any of this sounds interesting – don’t hesitate to contact me! We would very much like to talk to teachers and T/A staff. We offer advice and support to those who wish to start working with virtual mobility”, Creelman concludes.

Contact: Alastair Creelman

*Study visit report from the project's visit in March 2017

Kommentera (0)